Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Viktor och Kevin vill inte medverka i reportaget längre. Vi har därför valt att ta bort hela deras berättelse från sidan.

klass9x_kap1_weed1

På gatorna, i tunnlarna, bakom husen. I gränderna som folk undviker att passera.
Det var där Robin hängde.

– Jag köpte hela tiden, varje dag. När alla andra gick till skolan gick jag och holkade en haschbit eller en påse.

Robin tänder en cigg.
Han är femton nu. Mindre arg än när han var tolv.
Då, när vännerna sa att han borde börja röka cannabis för att lugna ner sig.
Då, när han provade röka en gång. Och en gång till. Och sedan – varje dag, hela tiden.

– Om man fick en hundring så slösade man upp det på en pundarkvart. Det var bara att gå ut så hade man det i handen.

Sju gram om dagen. Så mycket rökte han som mest. Robin höll sig till cannabis.

– Men jag har sett mycket mycket mer. Jag har sett allt från koks till amfetamin, tjack, ritalin, concerta, tramadol, benzo, svamp, subutex, heroin… ja det mesta, säger han.

I dag är Robin ren. Men alla han känner har haft kontakt med droger på ett eller annat sätt.
Det är allt från fint folk, som han kallar dem. Till de som inte har någonting.

Trots att han slutat röka cannabis berättar Robin att drogerna finns kvar omkring honom.

Hos langarna, som ibland bara är tolv år gamla.
Bland de vuxna som vill slappna av efter jobbet.
Hos vännerna som sitter på behandlingshem. Eller de som hamnade hos fosterfamiljer.

– Vissa tog sig upp och vissa stannade kvar. Det är så som det har gått med detta livet.


 

klass9x_kap1_tobak(1)

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan. Här står Tova.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.


klass9x_kap1_isa1

På skolgården står tre nerklottrade bollplank. Några gungor rör sig stilla i vinden och klätterställningen har murknat.

Isa berättar att flera elever brukar samlas här och röka cannabis om kvällarna. De yngsta går i sjuan. Födda tjugohundraett.
Hon börjar räkna på sina fingrar.

Rutgerskolan. Stationen. Stadsparken. Mariaskolan. Bakom posten.

– Jag tror inte att föräldrar förstår att deras barn står utomhus och röker på.

Hennes bror är omhändertagen enligt lagen för vård av unga. Har placerats på ett behandlingshem – någonstans i Småland ­– säger Isa. Oron är återkommande. Lämnar spår i skolarbetet, i fritiden, i kompisgänget.
– Om mina vänner hade haft en person de brydde sig om som knarkade, då hade de aldrig provat droger.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket