Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se

Skurup är inte en unik plats i Sverige. Ett samhälle med 15 000 invånare på den sydskånska slätten.

Socialtjänsten går inte på knäna och enligt polisen är narkotika inte ett större problem här än någon annanstans. Antalet narkotikabrott har sjunkit på senare år.

Men de som bor här vittnar om något annat.
Att droger snarare finns ovanför ytan än under den.
Narkotika säljs och brukas. Öppet och synligt. På gatan, i skolan, i parken.

Vi ville höra de ungas historia, så vi vände oss till Skurups niondeklassare och bad dem berätta.

Tre av fyra känner någon som provat.
De debuterar tidigt. Mellan tolv och fjorton, enligt ungdomarna själva.

De hinner börja med droger, fastna, lägga ner eller avancera innan de firar sin sextonde födelsedag.

Vi ville lyssna på dem. De som ingen hör. De som ingen ser.
Några kommer att märkas i brottsstatistiken, många inte.

Vem bär ansvar i ett samhälle som erkänner problemen, men inte agerar?
Där elever sitter höga under lektionstid och ungdomar langar på öppen gata.

Detta är en berättelse om unga människor i ett litet samhälle.
Om barn som tar droger i det synligt fördolda.

Varje mörkertal har en historia och ett namn.
Vi kallar dem klass 9X.

Josefine Sidhu
Redaktionschef

 

Kapitel 1 – Barnen

Två skolor. Fem klasser i årskurs nio. En gemensam nämnare – droger.

Många känner någon som tar.

Brorsan som blev tvångsomhändertagen.
Vännen som försvann från gänget.
Klasskompisen som satt hög i skolan.

Det här är deras berättelser.

Kevin och Viktor var tolv år gamla när de rökte hasch första gången. I dag är de sexton.

Viktor pekar mot ett stort buskage som avtecknar sig strax bakom ankdammen.
– Där borta stod vi. Jag minns att jag försökte pissa efteråt och trillade framlänges, säger Viktor.

Bredvid dammen ringlar sig cykelbanan genom villaområdet. Skurup expanderar. Billiga bostäder lockar barnfamiljer från Malmö.

Det är lätt att få tag på droger här. Extremt lätt, berättar Viktor. Bara ett samtal eller ett sms bort.

Viktor och Kevin bor grannar. De har känt varandra sedan de var små. Går i samma klass, hänger i samma gäng, spelar datorspelet CS och dricker kaffe ihop efter skolan. Men när Kevin nöjde sig med att röka cannabis, så sökte sig Viktor till andra droger.

Amfetamin. MDMA. Benzo. Spice. Tramadol. Concerta. LSD. Ritalin.

Viktors högra ben hoppar upp och ner i rytmiska spasmer medan han radar upp namnen på alla droger han testat. Ritalin som tolvåring. Benzo som trettonåring. När han fyllde femton år började han ta droger varje dag.
– Jag är lättpåverkad av grupptryck. Jag hade inte behövt göra det men samtidigt så ville jag. Sedan ville jag bara prova mer och mer.

Viktor blev aggressiv mot sina föräldrar. Gled ifrån gänget. Gjorde slut med sin flickvän.
I stället började han hänga med langare och missbrukare. De yngsta bara tolv år gamla.

Kevin berättar att Viktor alltid skulle showa för gänget. Visa vad han hade tagit.
– Vi sa som vi tyckte. Att han var dum i huvudet, säger Kevin.

Viktor tittar ner i marken och nickar. Rättar till kepsen. Spottar mot gruset.

Han sökte hela tiden efter nya kickar. Dagarna utan droger blev allt färre. Två gånger var han hög i skolan. Lärarna märkte ingenting.

Viktor berättar om när han var på semester med familjen i Göteborg. Om hur abstinensen tog över. Om hur han bröt sig in i sin morfars bil för att sno Alvedon som han sedan krossade till ett pulver och drog upp i näsan.
– Jag brydde mig inte om något, säger Viktor.

Oron för Viktor växte. Resten av gänget såg hur han förändrades och successivt började försvinna. Började prioritera annorlunda.

Kevin drar sin fot längs med gruset på marken. Mekaniskt och monotont.
– Det kändes att någon fattades. Det var tomt, säger han.

Själv har han hållit sig till cannabis. Snortat morfin en gång – någonting han ångrar i dag.
– I början blev jag ofta erbjuden starkare grejer av mina langare. En gång fick jag subutex på köpet och tog emot det mest för att vara snäll. När jag kom hem slängde jag skiten, berättar Kevin.

I dag vet samtliga langare att han bara är intresserad av brunt eller grönt. Han skulle aldrig prova någonting kemiskt. Av rädsla för att snedtända.

Viktor tänder en cigarett. Börjar treva efter orden. Tar sats och berättar om bussfärden till Svedala. Dit han åkte som femtonåring – för att fixa heroin.
– När jag kom hem lade jag i alldeles för mycket i sprutan. Jag visste att om jag skjuter nu så kommer jag inte att fixa det, säger Viktor.

Han lät sprutan ligga kvar. Orörd.
– Jag ville inte dö på det sättet, säger han.

Kevin och Viktor slutade umgås. Hejade på varandra i skolan. Men pratade aldrig annars. Det var Kevin som tog avstånd.
– Jag gjorde ju det för att jag brydde mig om honom. För att jag ville att han skulle sluta, säger Kevin.

Viktor håller upp sin telefon. Bilden är tagen för knappt ett år sedan, men han ser helt annorlunda ut. Ögonen uppspärrade, ansiktet svullet. Blixten gör bilden dimmig.
– Det var först och främst mina vänner som fick mig att sluta. Jag började inse hur jag betedde mig, hur jag var mot min familj och mina närmaste vänner, säger Viktor.

Han började trappa ner. Ville inte vara så längre.
Saker hade lugnat ner sig – trodde han. Men då hände något oförutsägbart.

Viktor blev knivhuggen.

---

Isa, 16 år, berättar om sin bror som blivit omhändertagen enligt lagen för vård av unga.

---

Hundra meter från ankdammen står Tova.

Doften av nyklippt gräs och fuktig asfalt sveper in över Kyrkogatan.

Vanligtvis ekar lastbilsmotorer mot villaväggarna, men nu är det tyst.

Tova har just avslutat sitt nationella prov i samhällskunskap, precis som resten av landets niondeklassare.
Provet gick bra. Hon fick argumentera för sin sak. Hon gillar det.

En regndroppe fastnar på kinden och andra droppar ser ut att tränga igenom den tunna vårjackan. Hon huttrar men stegen leder in i värmen och ner i en mjuk soffa.

Blicken fokuseras på luften framför henne, nästintill utan att blinka.
Mobilen i ett stadigt grepp längs låret.
– Det är inte speciellt tryggt att leva här, men det är droger i nästintill hela världen så jag kan ju inte göra så stor skillnad mer än att säga nej.

Tova är uppväxt i kommunen, men när högstadiet trädde in i hennes liv hände något.

Kodord i korridoren, smusslande på skolgården. Det talas om, används och säljs.
– Säger man det till fel vuxen kan det bli anmälningar till polisen och socialen. Då kan jag råka illa ut, om jag säger det till fel personer och det handlar om fel personer.

Varje fest är en ständig oro över att någon ska lägga något i hennes glas eller att cigaretten hon fått är något annat än tobak.
Förtroendet för umgängeskretsen har försvunnit i takt med att sommarloven passerat.

Stadens hemvana gator bär nu på nya minnen men platserna är de samma.
Kvällsljuset vilar över samma skolgård, torg och träbänk.

Tova dricker häxblandningar från sina föräldrars spritskåp.
Kompisarna tar kokain och röker cannabis.
– De man umgås med, man vill ju vara som dem. Man vill ju inte bli utstött. Man vill inte bli kallad mes och kyckling. De som håller på vill att alla ska göra det, de vill vara ett gäng.

Hon säger att det finns bra och dåligt grupptryck, det här är den värsta formen.

Jämnåriga har tvekat framför henne men har landat i att säga ja.
Hon tror att det är rädslan som styr. Rädslan att hamna utanför det lilla som finns.

Tova tänker på sin familj.
– Att säga ja till droger drabbar ju dem, i förlängningen.

Om något skulle hända skulle hon först gå till dem.
Hon tror att den tryggheten särskiljer henne från andra här.
– Jag vet flera föräldrar som låter sina barn röka på hemma. Det är jättefel och det borde verkligen straffas, men det är svårt när det inte finns några bevis.

Telefonen vibrerar mot byxbenet men hon låter den ligga kvar utan att röra blicken.

Hon tror att livet skulle sett annorlunda ut om hon var en av de som skrev sitt prov i en annan stad i dag.

Platsens storlek är det som spelar roll. Den mindre kretsen pressar henne till val.
– Men jag är hellre en kyckling och mes än att förstöra mitt liv och förstöra mig själv.

---

Robin, 15 år, brukade röka upp till sju gram cannabis om dagen.

---

Viktor blev knivhuggen den första november 2014.

Han var femton år och fri från drogerna, men inte från ryktet om att han rökte cannabis.
Han berättar om hur han stod på tågstationen. En kille han inte kände frågade om ett nummer till en langare. Viktor gav honom ett nummer och gick därifrån.

Men killen gav sig inte. Ropade efter Viktor. “Idiot”. “Fucking horunge”.

Killen sprang ikapp honom.
Viktor vet inte varför.
Knuffade. Tjafsade, tills Viktor satte sig på honom.

Då tog killen fram en kniv. Ett jack i låret. Ett i armen. Viktor hamnade på Ystad lasarett.
– Varför just jag och varför här i lilla Skurup? säger Viktor.

Viktor visar ärret på armbågen medan han berättar. Tar fram handen ur stödbandaget. Tiden efteråt var fylld av ångest och oro. Viktor kände en stor rädsla över att killen som överföll honom skulle dyka upp igen.

Hans nerver i händerna slutade fungera.
Men han var ren från droger. Vännerna välkomnade honom tillbaka in i gänget.

Viktors liv är annorlunda i dag.
På handleden sitter ett armband med namnet på hans flickvän.
De har blivit tillsammans igen.
Han träffar sina vänner. De pratar om det som varit och det som kommer att bli. Framtiden.

Bredvid bordet där barndomsvännerna sitter kväker en gås. Det har börjat blåsa lite men Kevin sitter oberörd med hakan i handen. Han berättar att han vill bli tandläkare. Starta en egen klinik.
Nyligen var han på en inspirationsdag med Paulo Roberto, en av Sveriges farligaste ungdomar som i dag har lyckats förklarar Kevin.

De börjar prata om filmen “Stockholmsnatt”.
– Det är den filmen där en tjej inte vill vara med Paolo Roberto för att han är kriminell, säger Kevin.

Viktor flackar med blicken.
– Jag minns bara att han slog sönder en telefonkiosk.

Kevin sneglar på sitt armbandsur. De ska snart gå hem till Viktor. Lana lite. Dricka kaffe. Tjuvröka och gömma fimparna under altanen. Kanske kommer resten av gänget förbi.

En bit bort har kyrkklockan börjat slå. Klockan är tre. Viktor och Kevin börjar röra sig mot cykelbanan.

I höst ska de börja på olika skolor.
Men de kommer att fortsätta umgås, det är båda övertygade om.

Kevin ser fram emot studierna. Han ska läsa natur i Svedala.
Börjar prata om sitt favoritämne. NO.

Viktor ska gå i Ystad. Vill bli byggarbetare. Plötsligt skrattar han till.
– Antingen så går det bra, eller så går det åt helvete.

Fotnot: Alla personer i kapitlet heter egentligen någonting annat. Flera av rösterna är förvrängda. Robins citat är inlästa av en annan person.

Kapitel 2 – Knarket

Ordet statistik har fått en ny betydelse i Skurup: mörkertal.

Enligt polisen har antalet anmälda brott som rör bruk av narkotika i Skurup minskat med 70 procent sedan 2010. Innehavet har halverats.

Vår granskning spränger statistiken i luften.
16 av 21 elever i en niondeklass känner någon som tar droger. Lika många vet att det langas droger i Skurup.

Försäljningen sker mitt i Skurup. På samma gata som polisstationen. Ett stenkast från kommunhuset.
Och langaren är mindre än en minut bort.

Onsdag 6 maj, klockan 11.59 Kyrkogatan, Skurup.

Från var sitt håll kommer två killar gående på vägen som leder rakt genom Skurup. De är i 15-årsåldern. En ser sammanbiten ut med huvudet framskjutet. Den andra studsar fram med snabba steg utan att sätta hälarna i marken. Utan ord stannar de precis intill varandra, tar upp händerna ur fickorna och skakar dem. Den ene säger något och de båda skrattar till.

Händerna är åter i fickorna. Pengar och påse har bytt ägare. De följs åt ett par meter för att sedan fortsätta åt var sitt håll. En bil stannar för att låta den sammanbitne köparen korsa gatan. Han fortsätter över tågspåren som leder bort från staden.

En brevbärare cyklar förbi. Killen som inte sätter hälarna i marken passerar konditoriet med de stora fönstren som vetter mot gatan. Han vänder sig om för att ropa något till den sammanbitne som svarar med ett kort leende utan att säga något. Hela tiden med händerna i fickorna.

  Anmälningarna om narkotikabrott i Skurup blir färre och färre. Elever och vuxna uppger att fler och fler tar droger samt att det är lätt att få tag på. Vi testade. – Har ni eld? Frågan är planerad och ställd av mig till ett främmande grabbgäng, sju till antalet och samtliga under 18 år. I jakten på cannabis. Cigaretten är tänd och röks ihop med grabbgänget. Efter lite snicksnack om ”skithålan Skurup” ställer jag frågan: – Är det ingen av er som röker något annat? Alla fattar. Sju grabbar, sju hjärnor och 14 ögon som gör en snabbkoll med varandra. – Jo, säger ett par av dem med lätta skratt. – Är du sugen eller? Jag kan fixa, säger en av grabbarna. Grönt ljus. De sju grabbarna är helt ovetande om att i samma sekund som ”har ni eld?”–frågan inleddes startade även klockan. Hur lång tid det tog för att få tag i en langare. 54 sekunder stannade klockan på. Från ovetande till vetande. I Skurup finns det fyra kiosker i en 200-metersradie från gågatan i centrum. De säljer allt från lösgodis till hundmat. Ett kioskbiträde berättar att han ser ungdomar som röker på flera gånger i veckan. De står på parkeringen bakom kiosken där han jobbar. ”Kids”, som han kallar dem, i åldern 13-15 år. Kiosken säljer en hel del rizzla – tänkt som rullpapper för cigaretter men som även används för att rulla jointar – till ungdomarna. – Jag fattar ju vad de ska ha det till men jag kan ju inte stoppa dem från att köpa rullpapper. Det är ju inte olagligt, vad ska jag göra liksom? säger biträdet och rycker på axlarna. Samma ungdomsgäng ligger också bakom kioskens samling av tjugolappar. Högstadieungdomar har inga stora pengar att röra sig med. Men en tjuga har alla. En tjuga kan du hitta, en tjuga kan du låna av en kompis. Eller så kan du få en tjuga av dina föräldrar för att köpa fika. – Du vet, fem kids kommer in här och växlar fem tjugolappar till en hundring. Det händer oproportionerligt ofta, säkert fem gånger i veckan. Hos grabbgänget börjar en langarkarusell som pågår i en dryg minut. – Ska vi ringa Richard? Eller John? – John skulle hem. Han var helt kickad när jag träffade honom. – Jag ringer Stoffe nu. – Du har inte Kamals nummer? – Hade inte Alle? – Gurra skulle till Ystad, vet jag. – Men ring Tobias? – Ja, Tobias har ju, utbrister någon. Karusellen är snarare något som liknar ett flipperspel. Alla känner någon som langar. Meningen ”Hej, har du på dig?” räcker. Tobias fattar. – Fråga om han vet någon som har annars? – Nu ringer Richard också. Jag undrar om du skulle kunna fixa? – Säg ett. Han fattar. Sju hjärnor och munnar hjälps åt. För att hjälpa en helt främmande människa. Jag slås av hur många som kan tänkas hjälpa till. Ordet cannabis nämns aldrig, inte heller hasch, brunt eller grönt. Snabba samtal, inga misstänksamma ord eller höjda röster. En annan langare, boende i Malmö, ska ha ett sms. Koden är ”online?” – med litet o och ett frågetecken – för att få kontakt. På telefon berättar Tobias hur det går till för att få köpa ett gram av langaren. Han berättar att en langare alltid vill ha kontanter och jämna pengar. Swish är förbjudet, två femtiolappar medges ej och inte heller fem tjugolappar går bra. En hundralapp per gram. Eller fem kids per gram. Samma kids som är 54 sekunder bort från en langare. Fotnot: Personerna i texten heter i verkligheten något annat och köpet genomfördes aldrig.  

Kapitel 3 – Sveket

Alla är överens om att det är ett problem. Men ingen har en lösning. Föräldrar. Skola. Polis. Socialtjänst. Politiker. De vuxna lever i en annan verklighet än de unga. De såg inte Robin. Tova vågade inte berätta. Barndomsvännerna räddade Viktor. De som ska ta ansvar skyller på varandra och talar om bristande resurser. Föräldrar och vårdnadshavare har ett lagligt ansvar för sina barn. De ska se till att barnen är trygga och inte kommer till skada. Men vuxenvärlden verkar inte lyssna. När vi tog kontakt med Skurups niondeklassare var det många som ville berätta sin historia om droger. En av föräldrarna i Skurup är Kristina Wieslander. Hon är orolig för sitt barn som går på högstadiet. Hon tycker att skolan ska ta vid om föräldrarna inte kan ta sitt ansvar. Skolan har också ett lagligt ansvar. Om personalen tror att en elev använder narkotika måste de göra en anmälan till socialtjänsten. När en elev misstänks för att sälja droger är skolan skyldig att göra en anmälan direkt till polisen, oavsett elevens ålder. Men på Alléskolan drar sig personalen för att anmäla till socialtjänsten. Rektor June Rosengren säger att det tar för lång tid innan socialtjänsten agerar. – Jag tycker att det känns rätt hopplöst. Jag upplever att socialen inte tar oss på allvar. Jag önskar att de förstod att vi bara gör en anmälan om vi verkligen är oroliga. Hon säger också att föräldrarna inte tar skolans oro på allvar. När skolan berättar för föräldrar att de är oroliga för deras barn kan de bli arga och säga: ”Inte mitt barn!” – Vi lurar hit föräldrarna i samband med föräldramöten och säger att vi ska prata om schemat och sedan har vi informationsmöten kring droger. Annars hade väldigt få kommit. Skurups andra högstadieskola, Mackleanskolan, ligger tio minuters promenad bort. Vid upprepade tillfällen försöker vi få tag på rektor Peter Sandén utan framgång. I stället får vi träffa biträdande rektor Mikael Persson. Inför mötet har han frågat skolans kurator om hur de arbetar förebyggande mot droger. Han har satt ihop en lista. Trots att skolan är skyldig att arbeta för en drogfri miljö, säger Mikael Persson att de har ett ansvar ”inom rimliga ramar”. – Vi gör vårt bästa. Vi är en skola och vårt uppdrag är att vara en skola. Vårt uppdrag är inte att vara polis, säger Mikael Persson. I samma korridor sitter kurator Fredrika Wiklund. Hon säger att det krävs ett tränat öga för att se om en elev är påverkad av narkotika, något hon tror att personalen saknar. – Alla i Skurup vet att droger är ett problem. Jag är orolig. Skolan har ett jättestort ansvar i att arbeta förebyggande mot droger. Fredrika Wiklund tycker inte att ansvaret enbart faller på skolan. – Vårdnadshavare och socialförvaltningen ansvarar också för en del. Sedan undrar jag var polisen är? De måste synas! Christofer Olsson är Mackleanskolans skolvärd. Han ska vara bryggan mellan elever och lärare. – Det är inte så att de börjar på högstadiet och börjar knarka utan det är på helgerna. Då jobbar inte vi. Skolorna vill att polisen ska vara på plats. Men i Skurup finns ingen polis på heltid. Sten Malmquist är tillförordnad kommunpolis i Skurup. Sedan årsskiftet är han där två förmiddagar i veckan. Bakom beslutet ligger regeln om att poliser inte får arbeta ensamma. I stället för att flytta personal till Skurup fick Sten Malmquist flytta till Ystad.

Polismyndigheten genomgår den största omorganiseringen på 50 år. Målet är att stärka polisens arbete på lokal nivå. Men Sten Malmquist är skeptisk. – Jag tror inte att vi kommer få en fullt bemannad polisstation i Skurup igen. Han tycker inte att polisen har samma möjligheter att arbeta förebyggande mot droger med den nya organisationen. – Den här frågan kräver aktivt arbete och att polisen gör sitt. Som det ser ut nu är kontakten med skolan och socialen haltande. I Ystad sitter också spaningsledare Mikael Björk. Han vet att narkotika är lätt att få tag på. Skolan och socialtjänsten måste ge polisen tips för att de ska kunna fokusera på Skurup. Mikael Björk tycker inte att det finns tillräckligt med underlag i dag. Mikael Björk lägger över frågan om de ungas välmående till socialtjänsten. De ska ta vid efter att polisen har lagfört en niondeklassare. Socialnämnden har ett lagligt ansvar att aktivt förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Marika Persson är enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Skurup. Hon är nöjd med socialtjänstens arbete men medger att många av de ungdomar som tar droger inte kommer till socialtjänstens kännedom förrän det är för sent. – En hel del av de som kommer hit har vi inte haft kunskap om alls. De har passerat 18-årsgränsen med ett rätt avancerat missbruk där det krävs omfattande stödinsatser. Trots att Marika Persson säger att socialtjänsten lever upp till sitt uppdrag finns det i dag ingen uppsökande verksamhet. Den försvann 2008 i samband med en omorganisation. Tidigare kunde socialarbetare vara ute bland ungdomarna, skapa relationer, fånga upp. Marika Persson säger att det krävs resurser för att ha fältarbete. För att få resurser måste de få in anmälningar. Från föräldrar, skola, fritidsgårdar och polis. Ansvarshjulet rullar på. Vi kommer slutligen till kommunstyrelsen. För ett år sedan startade ett nytt samarbete under namnet SSPF. Skola, socialtjänst, polis och fritid. Alla ska träffas för att utbyta information. Men med varje omplacering av personal och med varje omorganisering blir samarbetet svårare att få till. Den som ska se till att samarbetet mellan myndigheter och skola ger resultat är kommunstyrelsens ordförande Pierre Esbjörnsson, Socialdemokraterna. Han känner inte till att det sker en ansvarsförskjutning. Han känner heller inte till att skolan drar sig från att göra orosanmälningar. – Om skolan inte anmäler går vi en farlig väg. Då har vi en problematik att första länken i kedjan redan har hoppat av. Enligt Pierre Esbjörnsson kommer systemet alltid att ha elever som faller genom. Något annat är inte möjligt. – Min uppfattning är att vi har en ganska god överblick. Men det är klart att vi missar saker. Pierre Esbjörnsson tycker att kommunen har brustit i sitt ansvar. – Vi har valt att blunda lite väl länge för problemet. Vi berättar om en kommun där unga människor inte mår bra. Om en kommun utan ett fungerande samarbete för att fånga upp barn och unga som brukar droger. När Pierre Esbjörnsson förstår att langaren är 54 sekunder bort lovar han oss att ta kontakt med polisen. Ansvarshjulet tar ett varv till. För Robin, Tova och Viktor. För klass 9X.

Fakta

Narkotikalagen
All narkotika är förbjuden att köpa, sälja, tillverka, förpacka, transportera och använda i Sverige.

Narkotikabrott delas in i tre kategorier:

För ringa narkotikabrott döms den som innehar mindre mängder narkotika för eget bruk eller har använt narkotika. Innehav av mindre än 50 gram cannabis döms som ringa narkotikabrott.
Straffet är böter upp till sex månaders fängelse.

För narkotikabrott döms den som innehar något större doser eller säljer mindre mängder narkotika. Innehav mellan 50 gram och 2,5 kilo cannabis döms som narkotikabrott.
Straffet är upp till tre års fängelse.

För grovt narkotikabrott döms den som hanterar större mängder narkotika, eller om gärningspersonen visat särskild hänsynslöshet, som att hen till exempel har sålt till barn och ungdomar.
Innehav av mer än 2,5 kilo cannabis döms som grovt narkotikabrott.
Straffsatsen är från två till tio års fängelse. Vid upprepade särskilt grova narkotikabrott kan straffet förlängas upp till 18 års fängelse.

Ungdomar och lagen
I Sverige blir en straffmyndig vid 15 år. Det betyder att  personen kan åtalas och dömas i domstol. Är en yngre än 15 år och gjort sig skyldig till brott lämnas ärendet vidare till de sociala myndigheterna.
En person under 15 år kan bli skadeståndsskyldig för brottsliga handlingar, även om hen inte kan åtalas och dömas.

Polisen kan fortfarande utreda händelsen och sedan lämna ärendet till sociala myndigheter.
Socialtjänsten utreder om det finns behov av att sätta in något typ av stöd åt den unge eller hens familj. Det kan till exempel vara samtal, kontaktperson eller ett program som är inriktat på att lösa den typen av hjälp som personen anses behöva.

Drogtester i skolan
Om skolan misstänker att en elev missbrukar droger ska de alltid ta kontakt med berörda myndigheter, som socialtjänst, polis och sjukvård. Eleven ska då lämna ett urinprov.

Drogtester får inte genomföras i skolan utan ett fullt och riktigt samtycke från eleven och vårdnadshavarna, om eleven inte är myndig. En elev har alltid rätt att avstå från att ta ett test utan att behöva förklara varför.
Om skolan ändå vill att eleven genomför ett urinprov tar de kontakt med polis eller socialtjänst, som kan tvinga en person att göra ett test.

Skolans ansvar
All personal i skolan är skyldig att anmäla till socialtjänsten om en elev under 18 år misstänks använda narkotika.
Misstänks en elev för langning eller försäljning av narkotikaklassade medel är skolan skyldig till att anmäla direkt till polisen, oavsett om eleven är omyndig eller myndig. Även om det bara rör en misstanke eller en oro.
Dessutom är skolan skyldig att förebygga psykisk och fysisk ohälsa, vilket betyder att de måste verka för en drogfri skola.

Källor:
Polisen
Åklagarmyndigheten
Sveriges riksdag
Skolverket
CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Lawline
Brottsrummet

Redaktionen

Klass 9X produceras av deltagarna på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola läsåret 2014/2015.

Den andra halvan av klassen har arbetat med storyn Utpekade.

Ansvarig utgivare är Maja Ljung, linjeledare på Journalistlinjen.
Kontakt: 0411-558929, maja.ljung@skurupsfolkhogskola.se